Rollistan i Lyckligare kan ingen vara är en svensk romantisk komedi från 2018 som följer flera kärlekshistorier under en sommar i Stockholm. Regissör Staffan Lindberg skapade en ensemblefilm med många kända svenska skådisar som spelar människor från olika åldersgrupper. Filmen handlar om kärleken i alla dess former och hur den påverkar livet för varje person på sitt eget sätt (en ganska klassisk tema, men det fungerar!).

Huvudrollerna, och deras historier

Robert Hedman är en taxichaufför spelad av David Hellenius. Hans äktenskap med polisen Josefin hamnar i en allvarlig kris när hans gamla flamma Sofia dyker upp igen. Josefin, spelad av Sanna Sundqvist, är Roberts fru och även vän till Ebba. Sofia, som spelades av Helena af Sandeberg, är en känd skådespelerska som är gift med en fotograf från New York. Denna återförening skapar spänning och tvivel om vad Roberts hjärta verkligen vill ha.

Ulf, spelad av Kjell Bergqvist, är en pensionär som överraskande träffar kärleken senare i sitt liv. Hans historia visar att det aldrig är för sent att börja om och finna nya möjligheter för lycka och meningsfull samvaro med någon.

Ebba, spelad av Dilan Gwyn, är en nyblivna mamma som försöker hantera sitt mognade med en omogen pojkvän. Hon är också vän till Josefin och deras vänskaps gör filmens värld mer verklig och jordnära. Det känns autentiskt.

Rickard, spelad av Adam Lundgren, är körskollärare som blir målpunkt för barnmorskan Marias kärleksförsök. Maria, spelad av Celie Sparre, är en något strulig barnmorska som använder kreativa och konstiga metoder för att vinna hans hjärta.

Biroller som gör filmen rolig

Torkel, spelad av Christopher Wagelin, är en extremt engagerad och korkat framställd fotbollstränare. Han syns bara i två eller tre scener men lämnar ett starkt humoristiskt intryck på filmens helhet trots sin korta skärmtid.

Rickards pojkvän, spelad av Filip Berg, är ett mogot hockeyproffs som skapar många roliga situationer genom sitt beteende, attityd och framför allt hans brist på mognad. Han är rätt så omöjlig att det blir kul.

Staffan Lindberg lyckas få denna komplexa ensemblefilm att fungera väl tillsammans. Alla karaktärer känns sympatiska och får utvecklas ordentligt under filmens gång. Filmen balanserar humor med äkta känsla på ett naturligt och trovärdigt sätt som gör den både underhållande och rörande.